Carl Andersson, Kärragården i Spannarp berättade för mig, att han hade av den gamle Blommen hört följande historia.
För mycket länge sedan behövde prästen i Hunnestad låna en ”svartekollabok”. På den tiden kunde en präst inte undvara en sådan, för att rätt kunna värja sig och sin församling för allt sattyg, som på denna tiden fanns. Emellertid så skickade prästen i Hunnerstad sin dräng åstad bort över ”spängerna” till prästen i Träslöv, för att låna en ”svartkollebok”. Då prästen i Träslöv överlämnade boken till drängen, gav han honom en sträng varning att titta i boken, ty då kunde det gå honom illa. Hade nu prästen inte givit drängen denna varning, så är det troligt att drängen aldrig brytt sig om att se i boken, men nu var det en annan sak. Kommen till ”Lunnabjär”, en bit från prästgården slog han upp boken och började läsa. Vad han läste det förstod han förstås inte ett ord utav, ty den boken är skriven på latin. Men vd drängen förstod, eller vad han inte förstod utav vad han läste det gjorde detsamma. Han hade inte hunnit läsa långt i boken, förrän en stor skara svansprydda fulingar stodo omkring honom och frågade vad han befallde. Nu var den drängen inte någon vanlig trögmåns, utan en dräng som snabbt kunde fatta situationen. Han förstod, att det inte gick an att hava besvärat dessa gyckar för ingenting. ”Jag ska ge er arbete, som ska räcka en bra stund”, tänkte han. ”Till att börja med”, sa han, ”kunnen I bygga fast väg här fram över sankmarkerna mellan Lunnabjär och Välabjär”. Förut hade folk måst taga sig över där på utlagda spänger. Drängen gav sig skyndsamt iväg utför bergssluttningen, för att så fort som möjligt komma ifrån dessa tvivelaktiga gynnare; men han skulle allt få se på annat. Detta arbete räckte inte lång stund, han behövde ej ens anlita spängerna på hemvägen. Lika fort som han gick – lika fort var vägen färdig framför honom och snart började andarna tränga sig omkring honom igen i avvaktan om vidare befallning. Nu voro goda råd dyra. Vilken sida av boken han skulle slå upp för att träffa på det stycke han skulle läsa för att bliva kvitt den frambesvurna skaran, det visste han inte och inte heller knde han hitta på något nytt arbete så pass vidlyftigt, efter det han nyss sett, att det kunde giva sysselsättning till dess han hunne hem och kunde få hjälp av sin husbonde.
Under sitt bryderi hördes plötsligt ett ljud, som helt ofrivilligt undslapp honom. ”Spring fatt den”, sa han i sin ångest, utan att i hastigheten finna på något bättre och strax bar det iväg med hela svärmen. En tid efteråt kom en utav dem tillbaka och räckte drängen en tilltäppt fjäderpenna. ”Var fann du den”, frågade drängen. ”Vid Romare port på ett aspelöv”, blev svaret. Drängen drog ut korken ur fjäderpennan, luktade och sade, ”Fy sjutton, den är inte min”. Och ”navlungen” ut på nytt för att leta.
B.A.B
Bengt August Bengtsson f. 1872